Styrka & Mod
Skrivuppgift: En berättelse i du-form där huvudpersonen grälar på ett jag.
Du är inte vatten värd
Jag önskar att du vore död. Jag säger det aldrig högt men har önskat det innerligt många gånger, alla de gånger du fått mig att gråta i timmar. Jag trodde aldrig i mitt liv att man kunde hata någon så här mycket, att jag kunde hata någon så här mycket. Du skriker och skäller och stirrar med galen blick på mig, så klart att det är jag som gjort fel igen och inte du. Den välbekanta kittlande rädslan kryper längs min ryggrad. Du tycker att jag är så fruktansvärt dålig på att veta vad du tänker och menar, nonchalant. Men jag känner dig bättre än du tror... Jag vet när du börjar närma dig ilskans brant, vet exakt när du faller över och det inte längre går att resonera med dig, vet när det inte är lönt att säga något längre för allt du ser är en rödsvart dimma. Du får mig att säga förlåt för alla gånger som jag inte kan läsa dina tankar. Du anklagar mig för att inte älska dig, gjorde jag det hade jag inte varit så dum mot dig, då hade jag kunnat förstå vad jag skulle behöva göra för att allt inte skulle bli så jävla fel jämt. Du har rätt, jag älskar dig inte. Det är svårt att älska ett monster. Men det säger jag inte högt. Risken för blåmärken och näsblod är överhängande. Inte för att det egentligen gör så ont, men jag klarar mig utan det. Ditt eviga malande om hur värdelös jag är har varit mycket mer tärande, gjort mycket mer ont. Men jag har byggt en mur som skyddar mig, jag har lärt mig att inte lyssna, att inte låta dig komma åt mig. Dina ord gör mig nu bara mer medveten om att jag är värdefull, en fantastisk människa som är lätt att tycka om. Snart kan du stå där och skrika bäst du vill, för då kommer jag inte vara här längre. Jag har ett liv att leva, för värdefullt för att smulas sönder av såna som du. När jag är borta kommer du istället beskylla dig själv för att vara värdelös. Jag hoppas du ändrar inställning, det går inte att gå genom livet som du gör, då står man där ensam till slut. Med en knappt hörbar suck fortsätter jag stirra tomt framför mig, drömmer mig bort i solnedgången sista ljus medan din röst hörs som ett svagt surr i bakgrunden. Många gånger har jag varit frestad att skrika tillbaka, att låta all ilska jag nånsin känt komma fram och sedan slå, bita, spotta, få ge igen för all orättvisa. Men jag har för länge sedan insett att jag inte behöver följa en tillfällig impuls av hämnd för att rättfärdiga mig själv. Då skulle du vinna. Jag är bättre än så, bättre än dig. Jag har drömmar, hopp om framtiden och ett liv att leva, att göra något fantastiskt av. Du har gjort mig så illa. Du har gjort mig så mycket starkare. Du har lärt mig mycket om mig själv. Jag är tacksam för det.
C
Slutord: Denna text riktar sig till en person som en gång var en del av mitt liv. Att skriva detta utifrån verkligheten och mina egna äkta känslor blev en tuff utmaning och hjälpte mig att få ett klart avslut i min bearbetningsprocess av dessa händelser. Vägen hit har varit lång, med otroligt mycket hat, farligt mycket hat, illamående och obehagskänslor, ångest i situationer som råkat påminna om det som var och ansvarslöst skuldbeläggande. Jag har lyckats förlåta och till och med känna uppriktig tacksamhet mot den människa jag avskytt och hatat så länge. Nu är såren läkta. Kom ihåg att det är motgångarna i livet som gör en starkare.
Du är inte vatten värd
Jag önskar att du vore död. Jag säger det aldrig högt men har önskat det innerligt många gånger, alla de gånger du fått mig att gråta i timmar. Jag trodde aldrig i mitt liv att man kunde hata någon så här mycket, att jag kunde hata någon så här mycket. Du skriker och skäller och stirrar med galen blick på mig, så klart att det är jag som gjort fel igen och inte du. Den välbekanta kittlande rädslan kryper längs min ryggrad. Du tycker att jag är så fruktansvärt dålig på att veta vad du tänker och menar, nonchalant. Men jag känner dig bättre än du tror... Jag vet när du börjar närma dig ilskans brant, vet exakt när du faller över och det inte längre går att resonera med dig, vet när det inte är lönt att säga något längre för allt du ser är en rödsvart dimma. Du får mig att säga förlåt för alla gånger som jag inte kan läsa dina tankar. Du anklagar mig för att inte älska dig, gjorde jag det hade jag inte varit så dum mot dig, då hade jag kunnat förstå vad jag skulle behöva göra för att allt inte skulle bli så jävla fel jämt. Du har rätt, jag älskar dig inte. Det är svårt att älska ett monster. Men det säger jag inte högt. Risken för blåmärken och näsblod är överhängande. Inte för att det egentligen gör så ont, men jag klarar mig utan det. Ditt eviga malande om hur värdelös jag är har varit mycket mer tärande, gjort mycket mer ont. Men jag har byggt en mur som skyddar mig, jag har lärt mig att inte lyssna, att inte låta dig komma åt mig. Dina ord gör mig nu bara mer medveten om att jag är värdefull, en fantastisk människa som är lätt att tycka om. Snart kan du stå där och skrika bäst du vill, för då kommer jag inte vara här längre. Jag har ett liv att leva, för värdefullt för att smulas sönder av såna som du. När jag är borta kommer du istället beskylla dig själv för att vara värdelös. Jag hoppas du ändrar inställning, det går inte att gå genom livet som du gör, då står man där ensam till slut. Med en knappt hörbar suck fortsätter jag stirra tomt framför mig, drömmer mig bort i solnedgången sista ljus medan din röst hörs som ett svagt surr i bakgrunden. Många gånger har jag varit frestad att skrika tillbaka, att låta all ilska jag nånsin känt komma fram och sedan slå, bita, spotta, få ge igen för all orättvisa. Men jag har för länge sedan insett att jag inte behöver följa en tillfällig impuls av hämnd för att rättfärdiga mig själv. Då skulle du vinna. Jag är bättre än så, bättre än dig. Jag har drömmar, hopp om framtiden och ett liv att leva, att göra något fantastiskt av. Du har gjort mig så illa. Du har gjort mig så mycket starkare. Du har lärt mig mycket om mig själv. Jag är tacksam för det.
C
Slutord: Denna text riktar sig till en person som en gång var en del av mitt liv. Att skriva detta utifrån verkligheten och mina egna äkta känslor blev en tuff utmaning och hjälpte mig att få ett klart avslut i min bearbetningsprocess av dessa händelser. Vägen hit har varit lång, med otroligt mycket hat, farligt mycket hat, illamående och obehagskänslor, ångest i situationer som råkat påminna om det som var och ansvarslöst skuldbeläggande. Jag har lyckats förlåta och till och med känna uppriktig tacksamhet mot den människa jag avskytt och hatat så länge. Nu är såren läkta. Kom ihåg att det är motgångarna i livet som gör en starkare.
