Living the dream...

Vågar jag? Jag har redan gjort mina val men osäkerheten och tvivlet smyger sig på av gammal vana. Den här gången ska jag inte låta dem nå fram till mig. De är hotfullt nära, men jag är stark. Jag vet vad jag vill och vågar följa mitt hjärta. Allt är precis så underbart och fantastiskt och magiskt som det ska vara. Med frihet i själen och lycka i grunden ska jag forma resten av mitt liv till den dröm jag vill leva i.

Det finns inte en mening med allt, men det finns en orsak till allt.


Mina möten med Räv

Denna text är skriven som ett brev till en person som betyder väldigt mycket för mig. Texten innehåller stora delar av min livshistoria och likaså mina försök att förklara vissa schamanska begrepp och hur jag tänker kring dem.

 

Räven har alltid varit en framträdande karaktär i mitt liv sedan jag var liten, eller i alla fall från 8-9 års ålder. Då hittade jag och min jämnåriga vän Bensy en räv under en lada som legat död i några år och som mest troligt haft skabb och frusit ihjäl då den tappat pälsen. Den låg hopkurad som om den sov och var mumifierad och torr, helt utan päls men med all hud kvar. Vi hittade en liten glänta i närheten som var omringad av höga täta granar. På marken låg stora rundade stenar täckta av tjock mörkgrön mossa. Vi lade räven på den största och finaste stenen i centrum av gläntan och under året som gick och ett par år efter det så tog vi reda på alla skelettdelar vi hittade när vi var ute och äventyrade. Ingen av oss har på något sätt en religiös familj eller familjemedlem, men på något sätt skapade vi, med hjälp av vår barnsliga intelligens och bristfälliga kunskap om livet - och döden - en egen tro kring alla djuren vi tog med oss till gläntan. Vi höll tal för dem och önskade att de skulle ha det bra i nästa värld och livet efter detta. Gläntan blev en stor djurkyrkogård med högtidliga begravningstal, men istället för gravar låg skeletten på stenarna som en konstutställning på mjuka mossiga piedestaler.

När ungefär 1½ år gått sedan vi tog dit den första Räven, hade vi hittat två räv-kranium till som fick trona på samma sten som Räven. Vi hade även hittat två katt-kranium. Egentligen hade vi hittat en hel katt - bara skelettet då förstås - men behöll endast huvudet eftersom kattkroppen legat i ett dike med högt gräs i ett år och vi inte orkade försöka rota fram fler benbitar bland högt gräs och gammal päls. I gläntan låg också ett par småfåglar vi hade försökt rädda som dött; en ladusvala med bruten vinge som min pappa spjälat för att den skulle läka, vilket den sorgligt nog inte gjorde. Vi tog tillvara på en dödfödd kalvs huvud som en björn hade krossat mellan sina käkar och kalasat på i skogen, ett kranium från en hare, flera mus– och rått- skelett, ormskinn, hönshuvuden, horn och skelettbitar från tjurar och många mindre djur. Det föll sig naturligt att rävkroppen som vi tagit dit först – och gett hedersplatsen - blev den viktigaste anden i gläntan. Den fick en slags ledarroll, nästan som en gud. Alla idéer och tankar vi hade dök upp av sig själva. Jag och Bensy behövde inte diskutera vad som var vad eller hur vi skulle gå tillväga när något skulle göras, som om vi omedvetet agerade utifrån en instinktiv känsla om vad som var rätt. Vi gav Räven ett namn, pratade till den och åkallade dess ande för beskydd och tur, det blev en vana oavsett om vi var där i gläntan i varandras sällskap eller om vi var själva. Vi namngav också en del av de andra djuren och brukade sitta där i gläntan och minnas stunderna när vi hittat vart och ett av dem. När det var vackert väder kunde vi vara där i flera timmar och sopa undan löv eller plocka barr och skräp från mossan. Vi funderade över hur djuren haft det medan de fortfarande var vid liv och hittade på historier om dem som utvecklades allt eftersom.

Allt eftersom vi blev äldre fångades vår uppmärksamhet av andra intressen och gläntan glömdes bort mer och mer. Några månader innan vi helt slutade gå dit påbörjade vi det omständiga projektet att plocka isär och rengöra alla benbitar från Räven. Efter ett par års väder och vind hade ett tunt lager mossa och alger fått fäste på skelett och hud och Räven började anta samma färg som mossan under sig. Jag hade en vision om att vi skulle kunna bygga ihop Räven efter vi hade avlägsnat de ruttna hudresterna - som ett museiskelett - och ha det inomhus. Vi hann nog bara halvvägs med rengöringen innan vi tröttnade och glömde även det.  Förutom Räven som vi flyttade och plockade isär så ligger nog det mesta av djuren kvar där vi lämnade dem. Jag tog tillvara på kranium från en räv och en katt och hade dem i en bokhylla i mitt rum under mina tidiga tonår. Skelett från djur har alltid fascinerat och intresserat mig av någon anledning. Jag samlade tänder från både rävar och sälar, och gjorde halsband av dem under några år när min pappa fått för sig att han skulle lära sig garva skinn. Vi hjälptes åt att låna böcker på biblioteket och läsa om hur man skulle gå till väga, på gammaldags vis. Min pappa började samla och spara hudar från djur han jagat själv och fick även många hudar till skänks av av andra som jagade. De första hudarna var från Sälen. Sälens skinn är tjockt och tungt och behöver mycket bearbetning och skrapning innan det blivit tillräckligt mjukt. Med olika hemmagjorda träskaftade stålskrapor provade vi oss fram och hittade snart rätt teknik. Allt blev ett enda stort experiment; vi färgade några hudar rödbruna på gammalt traditionellt vis med albark, medan några skinn som garvats med pälsen kvar färgades med lila permanent hårfärg, vilket gav en vacker blåaktig ton till den silverglänsande pälsen. Min far har numera ett tjugotal färdiggarvade rävpälsar och en salig blanding av hudar från både små och stora djur hängande på övervåningen sedan åtminstone fem år tillbaka. Hare, Bisam, Iller och Bäver bland annat. Den första räven vi tog hand om hittade vi lustigt nog en vinterkväll när jag varit hos Bensy och min pappa kom för att hämta mig – den stackaren hade blivit påkörd och låg stelfrusen i snön - så vi stannade, stuvade ner den i bagageluckan och tog hem den. Den räven blev senare,kanske, omvandlad till en mössa eller ett par vantar, men kanske hänger den också kvar bland de andra rävpälsarna.

 

Jag hade en dröm, november 2010. Jag drömde att jag var tillbaka i England, men istället för den risiga tvåvånings-hyresrätten hade lägenheten i drömmen antagit formen av ett enda rektangulärt källarrum med heltäckningsmatta på golvet. Killen jag bodde med (tillägnad texten ”Du är inte vatten värd”) satt i en soffa i ett av hörnen och såg på tv, tror jag. På golvet framför tv: n stod en balja fylld till brädden med gammalt grumligt diskvatten som runnit över och ner på golvet. I hörnen på motsatt sida av rummet stod en spis och en köksbänk i det ena, och en toalett och dusch i det andra, utan vare sig väggar eller draperi. Samma äckliga mörkblå heltäckningsmatta täckte golvet även i det hörnet. Mattan var genomblöt och hade ett slarvigt utskuret hål där golvbrunnen låg. Väggarna var täckta av träpanel och i hörnet där tv: n stod fanns två smala fönster i huvudhöjd. Framför dem hängde bambupersienner som var svarta av mögel och rutorna var så suddiga och grå av smuts att man knappt kunde se genom dem. Träpanelen var också täckt av svarta och grå fläckar och lukten av solvarmt mögel, damm och smuts var kvävande. Bakom mig fanns en dörr som ledde till ett litet rum som verkade vara en bastu, även den med mögelklädd träpanel. När jag öppnade dörren flög en morrande ponnyhund mot mig och högg mot min hals. Den var helt vild och tuggade fradga. Jag försökte panikslagen stöta den ifrån mig men den hade klöst tag i mina armar och var bara centimeter från mitt ansikte. Det enda jag såg av varelsen, som inte var mycket större än en tax, var käftarna och de spetsiga vassa tänderna som såg enorma ut på så nära håll. Medan jag drömde kändes det fullkomligt normalt att tänka att det var en ponnyhund som attackerat mig, som om det varit vilket annat vanligt djur som helst.

 

Jag kunde inte släppa drömmen, den fortsatte dyka upp i mitt huvud gång på gång under dagen när jag hade vaknat och det tog ett bra tag innan jag förstod varför. På grund av – eller nu i efterhand, tack vare – det jobbiga innehållet i drömmen, bortsett från ponnyhunden, kunde jag inte sluta tänka på den innan jag tänkt färdigt. Jag funderade fram och tillbaka om det hade att göra med killen, lukten och/eller känslan i rummet. Jag måste säga att min hjärna hade byggt ihop en nästan perfekt sammanfattning av hur det egentligen var där, om man skulle lägga ihop husets skick med hur jag mådde och kände, och allt som hänt där sedan jag kom dit.

En tung, massiv känsla av vettlös ångest, skam och rädsla som med sammanbiten tystnad omsorgsfullt murats in i de spruckna väggarna för att inte kunna skavas av och singla nedåt lika lätt som den flagnande målarfärgen. En skrämmande hotfull överton av stagnerad ilska hänger från taket, trögflytande som urholkad korpsvart tomhet. Solk, smuts, armod och illvilja har lagt sig som ett kletigt, klibbigt skikt över allting och kommer aldrig kunna tvättas bort.

Det kändes dock inte som att det var gamla minnen som spökade, eftersom jag inte längre behöver bearbeta varken den dåliga relationen eller den dåliga situationen jag varit i. Efter en snabb genomgång av mina känslor fortsatte jag min analys. Ponnyhunden hade inte varit något konstigt djur i drömmen, eller i alla fall så hade jag inte reagerat som om den vore det. Jag började fundera: ”Vad var den där ponnyhunden egentligen för något?” Jag försökte gå igenom de minnesfack i min hjärna som hade med orden ponny och hund att göra. Jag mindes att ponnyhunden i drömmen hade rabies och tuggade fradga, vilket är något som jag i minnet närmast associerar med hund, varg och räv, i samma fack som skabb då det också drabbar rävar. Samtidigt som jag tänkte det så hann jag associera ponny <-> liten häst, och sedan liten <-> dvärg, och en dvärghundsras är en småväxt version av en hundras. En dvärghund blir då; ett litet hunddjur. När jag sedan lade ihop det till; ett litet hunddjur med rabies, så föll alla bitar äntligen på plats och allt hängde samman. Dels knöt det ihop med mina tidigare möten med Räv jag har berättat om ovan, till exempel att jag associerar rabies och skabb med varandra. När jag äntligen kom på att ett litet hunddjur med rabies så klart är Räven, slog det mig även samtidigt att jag kommit fram till just den här insikten en gång förut, och det var i samma miljö som drömmen utspelade sig, vilket innebär att situationen i drömmen hade mer samband än jag trodde. Åren innan jag bodde där hade jag ägnat nästan all min tid åt att läsa och lära mig så mycket som möjligt om lite av varje, och jag hade så smått börjat förstå litegrann av helheten.

Det började med medicinalväxter när jag var 10-11 år, sedan fortsatte det med allting paranormalt; olika religioner, häxkonst, healing, spåkonst, utomkroppsliga upplevelser och så vidare. Jag sökte liksom många andra unga vilsna människor något att identifiera mig med - något att tro på, att känna tillit till - när allt annat var totalt kaos, inklusive jag själv. Efter många långa omvägar kom jag in på shamanismen. Det finns aldrig genvägar, men ju mer man lär sig desto mer förstår man – sidospåren kan ofta leda till att man så småningom upptäcker en stig som är bredare och rakare än den man följt förut. I många år sökte jag, ville hitta något att tro på, men upptäckte att det inte gick eftersom jag inte hade tillräckligt med kunskap, jag ville kunna förklara för mig själv hur jag kan tro att saker kan vara på ett visst sätt. Mitt sökande efter struktur för att lugna mitt sinne gav mig inte de svar jag hade hoppats på, men medan jag sökte, läste och lärde fick jag ändå tillräcklig ordning på mina tankar för att hitta viss balans och börja nysta i ändarna av mina dem, vilket var nog för att allt skulle börja redas ut och falla på plats allt eftersom. Mina personliga funderingar och tankeknutar, att få ordning på känslor och mående, skedde nästan av sig själv och en stor del av det blev mycket lättare att reda ut när jag flyttade tillbaka hem igen. Mina existentiella funderingar, sökandet efter något mer, kom av sig helt och hållet innan och efter flytten hem i början av 2008 som blev ett (självvalt) kaosartat år. I lättnad över att ha kommit ifrån en 1½ år lång mardröm var jag så otroligt glad att jag glömde – eller helt enkelt valde att inte tänka på - många saker. Det året var jag för upptagen med att leva och utforska friheten som jag gått miste om, att äntligen få vara bara själv och kunna göra vad jag ville. Allt annat blev obetydligt, jag hade fortfarande en del olösta knutar som jag kanske egentligen skulle tänkt igenom men inget var allvarligt. Visst mådde jag fortfarande dåligt då och då, men i allt det nya spännande och glada kändes det ibland skönt att återse de dåliga stunderna. En välbekant situation där jag visste att jag kunde hantera känslorna efter år av träning.

 

Det har tagit ytterligare några år och många spekulationer, diskussioner och läsande men nu vet jag hur jag kan förklara för mig själv vad jag tror. Jag har också upptäckt att sökandet i sig - resan - ger så mycket mer än vad ett, eller flera, definitiva svar någonsin kan göra. Jag söker inte ett mål, en slutgiltig sanning utan jag söker för att jag vill ta reda på vad jag kan hitta längs vägen och vad jag sen kan göra av allt jag hittar. Jag har fortfarande inte helt förstått hur jag kunde glömma så totalt vad jag redan kommit fram till en gång. För något år sedan kom jag faktiskt ihåg att det var någonting jag hade glömt, som hade med kraftdjur att göra. Jag tänkte till och med på Räven den gången, men det kändes inte rätt. Förmodligen för att jag inte var på rätt ställe i livet.

Ett kraftdjur skulle kunna beskrivas som en manifestation eller en gestaltning av den specifika energi som arten förmedlar. T.ex. Räven som kraftdjur är inte en räv, den ÄR Räven. Räven är inte en varelse, utan den del av energin i kosmos, alltet, som kan gestaltas med Rävens egenskaper. Om två personer har samma kraftdjur så kommunicerar de med samma energier.

Räven anses vara en länk mellan de tre världarna man kan resa till i transtillstånd (mellan - under - och övervärlden) och är relativt ofta det första kraftdjur man stöter på längs vägen, för att fungera som guide under kommande resor mellan världarna. Räven står för listighet och intelligens, kreativitet, sexualitet, feminin styrka, mildhet, envishet, god iakttagelseförmåga och förmåga att iaktta osedd, kamouflage och smidighet. Kort och gott; en person som är bra på att analysera och observera, lägger märke till detaljer, tänker mycket, känner mycket och kan använda huvudet. I hela mitt liv har just de här egenskaperna varit mina främsta styrkor, när de fungerar som de ska mår jag bra, och tvärtom också när jag mår som bäst så blir dessa egenskaper starkare. Jag har märkt att du förstärker dem hos mig, och jag tror jag fungerar på samma sätt för dig. Det "Räviga" är de egenskaper och energier som jag mår bra av, när de hanteras rätt och kan flöda fritt.

Det kändes väldigt typiskt Räv att ta till med sådana sluga, smådjävliga metoder för att jag skulle öppna ögonen. Samtidigt var det väldigt typiskt mig att inte se det som är precis framför mig så det känns som att jag hade sluppit förskräckelsen om jag varit mer uppmärksam. Nu i efterhand så är hela grejen väldigt komisk, att det behövde dras så långt till sin spets! Min hjärna behövde en nöt att knäcka för att jag skulle tänka tillräckligt länge på vad drömmen egentligen handlade om, men att behöva ta till en ordlek och försöka döda mig innan jag kommer på det!

Det är nog så som det brukar sägas; ett kraftdjur kommer inte till en förrän man är redo för det. Första gången var jag kanske redo, men jag behövde få leva och slippa tänka. Nu har jag levt och lärt mig ännu mer, nu är jag redo att både leva och lära.


Meningen med Livet

- En analys av texter från tre tidsepoker.


Cecilia Berglund, december 2010

Jag har för temaarbetet i litteratur valt att arbeta med temat ”Meningen med livet”. Fokus ligger på frågeställningarna ”Är människans livsmål en gång för alla givna?” och ”Varierar de med tiden eller är det så att varje individ måste finna sin egen mening med livet?” Temat stäcker sig över tre epoker – Upplysningen, Romantiken och Realismen. Upplysningen, som var allmänt förnuftsinriktad med en sammanhängande rationalistisk världsbild, kännetecknas av vetenskapens framsteg, tron på människan, humanism och jämlikhet. Romantiken kom som motreaktion på upplysningens materialism, realistiska ideal och mekaniska världsbild. Själen och konsten stod i fokus och sagolika miljöer, barnets oskuld, drömmarnas värld och galenskapen var viktiga teman inom kulturen. Realismen återknöt och byggde vidare på upplysningstidens förnuftstro, rationalism och empirism. Det fanns en motvilja mot romantikens verklighetsflykt och man ville istället lyfta fram vardagsliv och vanliga människor i ljuset och strävade efter att beskriva verkligheten på ett klart och enkelt sätt.

De texter jag har läst är ”Epistel 2” av Carl Michael Bellman, ”Lorelei” av Heinrich Heine och ”Uppvaknandet” av Carl Jonas Love Almquist. Bellman växte upp i Stockholm under senare delen av 1700-talet. Han fick tidigt stor uppskattning för sitt sätt att framföra egna visor, man ansåg att hans verser alltid var nya och oväntade samtidigt som de kunde vara både vackra, häpnande eller humoristiska. Bellmans diktade värld innehåller många kontraster: ensamhet, lycklig kärlek, förtvivlan, övermod, häftig livskänsla och stark dödsångest. Heine var den man som gav tysk poesi ett världsrykte. Genom att vara kritisk mot romantiken förde han in något nytt i romantisk poesi: ironi mot känslosamheten. I flera av sina dikter bygger han upp en vacker och vemodig stämning, som han sedan helt överraskande slår sönder genom ett ironiskt eller cyniskt inpass. Heine var även journalist, med demokratiska och socialistiska idéer, vilket gjorde honom ovälkommen i konservativa kretsar. Almquist anses som en av den svenska litteraturens mest mångsidiga personligheter. Han var poet, romanförfattare, tonsättare, skolreformator och – giftmördare. I själ och hjärta var han romantiker. Almquist ville skriva om allmogens liv och leverne och reste runt i stora delar av landet. Han hävdade att den enda genomsvenska egenskap som finns är fattigdomen, och resultatet blev essän ”Svenska fattigdomens betydelse”. Han skildrade vanligt folks vardag och förhoppningar och berättelserna rymmer både realism och romantik. Trots sin fattigdom är personerna ibland så ädla att de blir overkliga.

Bellmans ”Epistel 2” berättar om bekymmerslöst festande i en kroglokal med en spelman, musik, dryck och dans och förmedlar tydligt en känsla av glädje och lust. I texten framgår att spelmannen har en ovärderlig position eftersom det är tack vare honom man kan dansa och glädjas tillsammans. Trots att han inte själv kan vara med i dansen är han åtrådd av flickorna då han binder deras hjärtan till sig med sin musik. Detta är något som varit likadant i alla tider och förmodligen inte kommer ändras. Krogscenen med dansen, musikens makt och inställningen till livet som något som bara ska njutas så mycket som möjligt går att finna än idag, framför allt bland unga människor. Miljö och utförande har förändrats något i dagens samhälle men dansen och musiken som det essentiella lever kvar i allra högsta grad. Man kan finna denna livsinställning på t.ex. krogar och dansställen överallt i världen, speciellt i större städer där många går ut och dansar hela nätter igenom. ”Sancte Fredman”, den karaktär i texten som berättar om spelmannens påverkan och möjligheter hos de dansande, säger: ”Jag älskar de sköna, men vinet ändå mer”. Denna inställning finns även nu, men samtidigt anser många att det är dansen och musiken som ger den berusning de är ute efter och inte alkoholhaltiga drycker. Musiken förmedlar känslor och kan upplevas väldigt intensivt vilket ger den en makt att påverka folks känslor och göra dem glada och upprymda. I texten anses musiken vara viktig både för öra, syn och smak – den påverkar alla sinnen på ett starkt sätt. Vinet kan dock ses som ett verktyg för att förstärka musikens effekt. Utifrån aspekten att många anser lycka vara en av de största meningarna med livet kan detta ses som de viktigaste glädjeämnena för att uppnå ett lyckligt liv. Texten antyder att människan har ett behov av att följa sina lustar och blir lyckligare av det, något som kan spåras tillbaka ända till antiken och upprepas i historien.

I Heines dikt ”Lorelei” kan man läsa om hur en gammal skeppare blir blint förälskad i en jungfru på en klippa, vilket leder till att han blir oaktsam och förmodligen styr båten på grund. Detta speglar tydligt kärlekens baksidor. De första verserna talar om mannens ensamhet och olycklighet och längtan efter något vilket är typiskt romantiskt. Han längtar efter något men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det sätt förälskelsen beskrivs är även den en del av det typiskt romantiska idealet. Skepparen får syn på den sköna jungfrun, iklädd gyllene smycken kammar hon sitt hår med en guldkam – ting som i helhet kan få henne att verka ännu vackrare. Med en känsla av att ha hittat det man sökt kan man bli förblindad och oaktsam. I stunden kan det kännas som att den kärlek man känner är det absolut viktigaste i livet, då man gått och väntat på något så länge spelar ingenting annat någon roll och man blir förblindad av sina egna känslor som tar över förnuftet.

Almquists ”Uppvaknandet” skildrar våren och just ett Uppvaknande, ur ett barns perspektiv. Barnet, som innan legat sjuk hemma, vaknar i en skog han känner igen. Samma skog som han varje dag brukar går till för att hämta hem vatten ur en källa. Pojken märker att han känner sig frisk. Allt är som vanligt i skogen, men samtidigt inte. Allt är oändligt mycket vackrare och fridfullare än förr. Gräset är högre och friskare, löven doftar ljuvligt, ljudet från källan hörs klarare än förr och solskenet är starkare. Barnet hör två röster sjunga, en ton som hela trakten – och han själv- snart stämt in i. Allt är mycket himmelskt, och det är just hit barnet kommit. En röst kallar på honom, någon som säger sig vara barnets fader, och han förstår då att han hade dött. Almquists bild av döden och himlen verkar vara färgat av en kristen livssyn, med Fadern och änglar som sjunger, men samtidigt kan jag se hur många delar av berättelsen även passar in i annan tro, det himmelska som uppfattningen att komma till ett bättre ställe, och änglasången som den allsmäktiga kraften som finns i allt. Döden har alltid varit en central del av människans funderingar och sökande efter svar på meningen med livet, och har därför tillägnats mycket tanke vilket satt spår i form av utförliga beskrivningar om livet efter döden, himlen eller motsvarande. Det faktum att Gud antar en fadersgestalt ser jag som en önskan om trygghet, en önskan om att det faktiskt är efter döden som man finner svaren på livets frågor.

Det alla texter verkar ha gemensamt är just att uppnå lyckan, eller vägen mot den - vilket för vissa kan vara genom glädje och njutning, för andra genom trygghet och kärlek. I ”Epistel 2” kan man, utifrån aspekten att många anser lycka vara en av de största meningarna med livet, se nöjen och lust som de viktigaste glädjeämnena för att uppnå ett lyckligt liv. ”Lorelei” knyter an till den klassiska sanningen att man söker kärleken i sitt liv, att detta skulle vara meningen med livet, men att det kan få ödesdigra konsekvenser om man inte ser upp. Som om det är meningen att man ska söka något, men att man inte ska längta för mycket. Detta anser jag i båda fallen skulle kunna tolkas som att meningen med livet är upp till var och en då inte alla finner den totala lyckan i musiken, dansen och kärleken, utan kanske föredrar andra aspekter av livet vilket stärks av ”Uppvaknandet” där lyckan handlar mer om att finna trygghet, en önskan om att det faktiskt är efter döden som man får svaren på livets frågor. Tron, eller kanske man ska säga förhoppningarna, om detta går att spåra långt tillbaka och verkar inte variera särskilt mycket utan har genom alla tider gestaltats på ungefär samma sätt då människor i alla tider ställt sig samma frågor utan att hitta en sanning som går att applicera universellt. Att var och en själv ska söka och finna de svar som verkar rimliga, som man kan tro på, för att uppnå lyckan har varit – och är fortfarande - en stor del av människans existens och verkar även förbli så för all framtid. I alla fall för de levande.


Styrka & Mod

Skrivuppgift: En berättelse i du-form där huvudpersonen grälar på ett jag.

Du är inte vatten värd
Jag önskar att du vore död. Jag säger det aldrig högt men har önskat det innerligt många gånger, alla de gånger du fått mig att gråta i timmar. Jag trodde aldrig i mitt liv att man kunde hata någon så här mycket, att jag kunde hata någon så här mycket. Du skriker och skäller och stirrar med galen blick på mig, så klart att det är jag som gjort fel igen och inte du. Den välbekanta kittlande rädslan kryper längs min ryggrad. Du tycker att jag är så fruktansvärt dålig på att veta vad du tänker och menar, nonchalant. Men jag känner dig bättre än du tror... Jag vet när du börjar närma dig ilskans brant, vet exakt när du faller över och det inte längre går att resonera med dig, vet när det inte är lönt att säga något längre för allt du ser är en rödsvart dimma. Du får mig att säga förlåt för alla gånger som jag inte kan läsa dina tankar. Du anklagar mig för att inte älska dig, gjorde jag det hade jag inte varit så dum mot dig, då hade jag kunnat förstå vad jag skulle behöva göra för att allt inte skulle bli så jävla fel jämt. Du har rätt, jag älskar dig inte. Det är svårt att älska ett monster. Men det säger jag inte högt. Risken för blåmärken och näsblod är överhängande. Inte för att det egentligen gör så ont, men jag klarar mig utan det. Ditt eviga malande om hur värdelös jag är har varit mycket mer tärande, gjort mycket mer ont. Men jag har byggt en mur som skyddar mig, jag har lärt mig att inte lyssna, att inte låta dig komma åt mig. Dina ord gör mig nu bara mer medveten om att jag är värdefull, en fantastisk människa som är lätt att tycka om. Snart kan du stå där och skrika bäst du vill, för då kommer jag inte vara här längre. Jag har ett liv att leva, för värdefullt för att smulas sönder av såna som du. När jag är borta kommer du istället beskylla dig själv för att vara värdelös. Jag hoppas du ändrar inställning, det går inte att gå genom livet som du gör, då står man där ensam till slut. Med en knappt hörbar suck fortsätter jag stirra tomt framför mig, drömmer mig bort i solnedgången sista ljus medan din röst hörs som ett svagt surr i bakgrunden. Många gånger har jag varit frestad att skrika tillbaka, att låta all ilska jag nånsin känt komma fram och sedan slå, bita, spotta, få ge igen för all orättvisa. Men jag har för länge sedan insett att jag inte behöver följa en tillfällig impuls av hämnd för att rättfärdiga mig själv. Då skulle du vinna. Jag är bättre än så, bättre än dig. Jag har drömmar, hopp om framtiden och ett liv att leva, att göra något fantastiskt av. Du har gjort mig så illa. Du har gjort mig så mycket starkare. Du har lärt mig mycket om mig själv. Jag är tacksam för det.

C

Slutord: Denna text riktar sig till en person som en gång var en del av mitt liv. Att skriva detta utifrån verkligheten och mina egna äkta känslor blev en tuff utmaning och hjälpte mig att få ett klart avslut i min bearbetningsprocess av dessa händelser. Vägen hit har varit lång, med otroligt mycket hat, farligt mycket hat, illamående och obehagskänslor, ångest i situationer som råkat påminna om det som var och ansvarslöst skuldbeläggande. Jag har lyckats förlåta och till och med känna uppriktig tacksamhet mot den människa jag avskytt och hatat så länge. Nu är såren läkta. Kom ihåg att det är motgångarna i livet som gör en starkare.

Äppelcidervinäger

Smetigt, bökigt, inbakat och utsmetat. Eviga spiraler av upprepande. Gemenskap. Glitter, skimmer och regnbågar i ett landskap gjort av fluff och ludd. Lösa tankar yr omkring, för att knytas till samma mittpunkt om och om och om igen... Musik!
Psykiskt - Kristallklart.
Fysiskt - Smet, deg och smulor.
Svårt att avgöra var ens egna ben tar slut och någon annans armar börjar. Ett med alltet och de eviga frågorna, som vi ideligen kommer fram till inte behöver besvaras, att ens försöka nå dit? Meningslöst!
Men ändå, en del ting har lyfts fram i ljuset. Dammigt, grått. Vi har vridit och vänt på våra skuggor, det som tynger oss; det som vi inte kan leva utan. Melodier och ett monotont surrande någonstans i bakhuvudet.
Vi är problem, skapade av våra drömmar.

Cecilia Berglund

Kärleksbudskap från Religion och Politik

De olika kärleksbudskapen menar att alla människor är födda lika och har lika värde och rättigheter. Enligt Dalai Lama (Buddhismen) har människan en grundläggande vilja att ge och få kärlek och ömhet, då det är livsviktigt för en nyfödd individs överlevnad.  Utan föräldrars eller andra vuxnas kärlek, ömhet och omtanke skulle inte barnet ha någon som tog hand om det. Har man växt upp med kärlek omkring sig så är förutsättningarna goda att man lär sig älska sig själv och därmed också älska andra. Har man lärt sig att älska så kan man, enligt Dalai Lama (Buddhismen), utveckla sin medkänsla och känna sig lyckligare, lugnare och mer fridsam än andra.

Du skall älska din nästa som dig själv” lyder en del av Jesus dubbla kärleksbudskap. (Matt 22:37-39) Delar man med sig av kärleken, sprider den, så föder det ytterligare positiva känslor. Bemöter man någon med positiva känslor blir man så gott som alltid besvarad med positiva känslor. Vi människor är i grunden skapta för att älska, att använda vår medkänsla och empati och ta hand om varandra. Som man tar han om ett litet barn ska man också ta hand om gamla och sjuka, de starka ska hjälpa de svaga.

Texten ”Koranen Sura 2” säger att man ska ge rikligt av sin förmögenhet till dem som har det sämre ställt. Det i sig är en mycket god tanke, men avslutet; ”Det goda ni då gör får Allah veta” ser jag som ett löfte om ett lyckligt liv eller kanske ett bättre liv efter döden. Man lockas med belöningar istället för att osjälviskt göra vad varje människa egentligen ”borde”. Att dela med sig och älska och ta hand om varandra skulle kunna göra världen så mycket bättre i det stora hela. Om man ser det ur ett socialistiskt perspektiv så skulle det kunna vara en bra början att de som har överflöd av rikedomar och mat delar med sig och allt delas lika. Det skulle skapa en bra grund för att slippa egentligen meningslösa konflikter och problem i världen, vilket skulle kunna leda till att människor i större utsträckning skulle kunna, och vilja, hjälpa och älska varandra.

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står det ”Alla människor är utrustade med sunt förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.” I många andra religioners kärleksbudskap är kontentan den samma; ”Skada inte andra med det som skadar dig själv” (Buddhism), ”Gör inte mot andra det som du önskar att de inte skall göra mot dig” (Konfucianism), ”Se på din nästas vinning som på din egen och på din nästas förlust som vore det din egen förlust”. Alltså, behandla andra som du själv vill bli behandlad, gläds tillsammans och ha medkänsla för varandra. Låt alla vara lika värda oavsett hudfärg, kön, språk, religion eller politisk uppfattning. ”Det finns inget själ att tro att det finns en lag för individer och familjer och en annan för nationer” (Mahatma Ghandi, Hinduismen). Allt eftersom individer slutar utnyttja varandra och istället börjar älska sina systrar och bröder, sina medmänniskor, så kommer länder och nationer att göra detsamma, då människan i grunden är en kärleksfull varelse.

Av Cecilia Berglund


Människans Ekologiska Situation

Har vi rätt att leka Gud?

För cirka tiotusen år sedan började vi människor försöka styra naturen genom att påverka eller manipulera den, kort sagt- man började odla. Helt nyligen, för lite över tvåhundra år sedan, kom nästa stora revolution i mänsklighetens historia: den industriella. Den materiella resursförbrukningen började skjuta i höjden. Under de 250 åren som sedan följt har den tekniska utvecklingen möjliggjort en allt intensivare resursförbrukning. Vi har visat oss vara väldigt bra på att använda miljön till vår fördel, på ett sätt som inte varit hållbart i längden, men fler börjar inse detta vilket har lett till att vi aktivt försöker hitta nya tekniker som låter oss fortsätta utnyttja jorden maximalt och samtidigt hitta en fungerande ekologi. Var ska man egentligen dra gränsen för hur långt vi kan anpassa jorden och oss själva till vår egen fördel, utan att ha gått för långt? Om vi lyckas skapa ett samhälle i ekologisk balans på konstjord väg skulle allt inte då vara frid och fröjd?

 

Vi har sedan industrialiseringen format naturen- växter och djur- genom korsning, avel och på senare år använt oss av genteknik, för att förfina förbrukningsvaror under ordnade processer. De senaste århundradena har vi även gjort stora framsteg inom den biologiska och medicinska vetenskapen. Vi vet bättre hur våra och andra levande varelsers kroppar fungerar och har lärt oss hur vi kan ändra på och lägga till önskvärda icke-naturliga genetiska funktioner. Många hävdar att vi genom att använda oss av de här metoderna "leker Gud". Men man kan samtidigt inte förneka det faktum att människan, genom sin vilja att hjälpa varandra, varit intresserad av medicin ända sedan stenåldern, eller kanske ännu tidigare, så vad är egentligen det rätta enligt naturen?

 

Bland övriga djurarter råder det naturliga urvalet, som innebär att djuren väljer partner utifrån den individ som exempelvis är starkast, eller har vackrast fjäderdräkt, alltså den som ser ut att ha bäst gener för att kunna ge starka och friska avkommor. Vi människor har för länge sedan gått ifrån det naturliga urvalet tack vare vår humanitet, men samtidigt har vår medvetenhet om det genetiska arvet ökat och många anser det vara en bra sak att kanske lyckas utrota genetiska sjukdomar m.m. så varför ska man då inte använda tekniken som finns för att löpa linan ut? Man skulle kanske kunna säga att dessa etiska problem började redan när vi blev medvetande och fick viljan att hjälpa sjuka och skadade. Om det är rätt att på det sättet bestämma över liv och död eller iallafall ge någon större chans att överleva, är det då inte lika rätt, eller fel, att med genteknik modifiera våra kroppar för att bli friskare, på samma sätt som vi format växter och djur omkring oss för att passa oss bättre? Vi har idag inga moraliska problem att t.ex. bota någon med cancer, ge någon ett nytt organ, eller proteser till någon som saknar ben och på detta sätt bestämma över liv och död eller möjligheten att ge människor skäligare liv. Men ändå anses det som etiskt fel av många att använda genteknik för att skapa friska barn och även abortera foster med medfödda sjukdomar eller skador. Då vi redan i så stor utsträckning bestämmer över liv och död skulle vi med hjälp av nya tekniker och genmanipulering i framtiden troligtvis kunna göra människor friskare, vilket skulle betyda mindre läkemedelsanvändning, som i sin tur bland annat skulle innebära mindre sjukkostnader, mindre läkemedelskonsumtion och mindre kemikalier i naturen. Detta kanske skulle kunna vara ett av stegen vi måste ta för att få tillbaka den ekologiska samhällsbalans som fanns innan vi började forma allt efter våra behov?

 

Vi människor är biologiskt anpassade till naturmiljön, till ett jordnära liv i naturens mångfald. Stress kunde förut levas ut fysiskt och fungerade på så sätt som en positiv välfungerande resurs. När stenåldersmänniskan idag placerat sig i en kontorsstol framför ett skrivbord med telefoner och annat, kan stressen inte levas ut fysiskt på ett naturligt sätt. Den kan därför få bieffekter som går ut över hälsan, t.ex. utbrändhet eller depression. Ska vi i framtiden ta bort vår förmåga att känna stress eller må dåligt? Något vi har kunnat se vad gäller genmanipulerade växter och djur är att motståndskraft och naturligt skydd mot skadeinsekter och sjukdomar kraftigt försvagats. Detsamma torde då gälla genmanipulering av människor. För mig personligen, känns det då inte som att vi gjort rätt i att, med så vårdslösa tag, anpassa miljön efter våra behov. Ska vi med hjälp av genteknik ta bort vår förmåga att känna stress eller må dåligt för att överleva i den värld vi själva har skapat? Vissa menar att vi måste återvända till det etiska synsätt vi kan finna hos naturfolken, som fortfarande lever i symbios med naturen. De kanske inte kan lura döden i lika stor utsträckning som oss, men de har lyckats bibehålla en fungerande ekologi, utan att påverka miljön allt för mycket.


What is Really the True Real Truth?

If life was about earning and spending money, I believe we wouldn´t be where we are today, since we begun using money only a few hundred years ago in this consuming-society manners that we are.

 

Then what is life about?

 

For me life is about living, plain and simple. Beeing happy and healthy, taking care of my relationships, have the freedom to decide what I want to do in every moment, and to listen and learn from others so I can develop as a person.

 

Others might say the same thing, life for them is about living it. But since everyone has their own way of living every answer will be different. I would like to think that you, yourself, decide whether or not there is a meaning to your life, and what that meaning might be.

For some, religion and traditions are a very important part of life. For me, it´s not. I find some traditions amusing, but at the same time I believe it is disadvantageous to be stuck in old patterns, for the sake of human development.

 

A lot of traditions had a meaning in the past that they don´t have in todays society, and they can´t go back to beeing what they were, simply because we know too much about how nature and everything around us works. At Easter, for example, people used to go through all sorts of rituals and procedures, not leaving eggshells in the house and putting crosses on their front doors, to be safe when the witches came flying on Maundy Thursday. Nowadays we´re too aware of how the world around us work to still be able to think witches will come flying on broomsticks and steal our children. If a cow stops milking you call the vet, you don´t go blame the lady next door.

 

Whether or not we should import traditions from other countries isn´t for me to decide, or anyone else for that matter, I believe. That happens all the time anyway on it´s own accord; People move all over the world, bringing their traditions and believes with them, some stay alive and some don´t. (...The traditions and believes that is, not the people. Although same thing goes for people, some live happily, some manage to stay alive, and some get killed, but that´s a different story.)

 

I think the fact that people today generally are getting less religious and are dropping old traditions could possibly mean that we might be moving towards a wider, deeper and more complex way of understanding things. Something different religions has helped us with for thousands of years, before we could explain everything scientifically. Althought we´re still unable to explain everything, dispite the technologically advanced society we live in today. Maybe that´s why these questions about life still exist? Or it could simply be that there, in fact, are non.

 

Some years ago I stumbled upon a piece of text saying: "Listen to what everyone has to say, even fools and idiots have their story." This is something I subconsiously took to my heart and have tried to live by since. I believe that, in every story and every happening and moment you come across in life, there is always something new to learn. And also, that everyone has the right to speak and be heard, despite how silly and unreasonable their story might be. What´s right for one, might not be right for anyone else.

 

The world we live in today is an ever-changing, mashed and mixed up cocktail of religion, tradition and believes, which I myself think can provide great assistance in ones search for possible answers to the questions of life.

 

Questions ordinary people and great philosophers throughout history have tried, and failed, to find the true answer to, because there can´t be only one true answer. What´s true for one, isn´t true to anyone else - the same way that ones reality isn´t real to anyone but yourself. I, for one, is quite content knowing that there´s no way of finding true universal answers to these questions, but that doesn´t keep me from trying. The solutions and answers I find along the way will be the truth in my reality, and there is always something new to learn on the way, if you keep an open mind.

 

But don´t be so open-minded that your brains fall out!


RSS 2.0