Eld, storm och vatten
Tisdag 7:e Maj 2013
I natt drömde jag en dröm fylld av kraft. Jag hade i drömmen stämt möte med ett före detta pojkvän som under de två åren vi var tillsammans utsatte mig för psykisk tortyr och som mot slutet även blev till fysisk misshandel innan jag till slut lämnade honom. Nu har det gått sex år och under åren strax efteråt hemsökt han mig både i tanken och genom mail och meddelanden. Han vägrade inse varför vi inte kunde vara tillsammans och skrev mail efter mail om hur han skulle ändra sig, skulle ta livet av sig och så vidare. Jag svarade inte på något av dem – såren var för djupa och jag visste att varken löften eller hot var allvarliga. Inget skulle kunna ”ordnas upp och bli bättre om vi försökte igen” som han uttryckte det.
Detta hände för sex år sedan och efter ett par år hade förflutit kunde jag förlåta och gå vidare, men ändå har ibland vissa saker han brukade säga dykt upp och ekat i mitt huvud och gett mig obehagskänslor de sista åren. Nu de senaste fem månaderna har jag har bott i en stuga på stranden på den indiska västkusten, mer eller mindre isolerad från omvärlden. Här har jag haft underbara dagar med mycket tid att tänka och lyssna till mina tankar och litet stimulans att förtrycka dem med. Därför har dessa ord och meningar dykt upp mer frekvent nu än tidigare.
I drömmen hade mitt ex hyrt en stuga på ett campingområde i närheten av min hemstad. Han ville prata om vad som hänt mellan oss – okej, tänkte jag. Jag kan väl ge honom det om det ger honom ro. Men det blev inte mycket pratade, utan hela kvällen bönade han och bad och grät för att jag skulle ta honom tillbaka. Jag försökte förklara så pedagogiskt som möjligt varför det inte funkat, för att få honom att förstå att det faktiskt var honom det var fel på. Till slut gav jag upp och gick och lade mig. Han försökte sig på närmanden då, men jag lyckades förhindra honom. Morgonen efter hade vi kommit överens om att min nuvarande pojkvän skulle komma dit - vi hade ju trots allt stämt möte som vuxna människor och även om mitt ex aldrig varit bra på att bete sig som en sådan så låtsades han i alla fall förstå att jag gått vidare med mitt liv. Jag och mitt ex skulle försöka oss på att prata igenom saker igen så min pojkvän sätter sig med sin laptop i ett annat rum. Efter ett tag spårar diskussionen ur igen och jag känner att vi behöver ta en paus innan vi kan fortsätta prata. Jag går och fyller upp badkaret med vatten och går sedan ut på altanen som har en stor uppblåsbar pool och dyker ner i den istället. Solen skiner, det är sommar och gräset är grönt. Helt plötsligt exploderar stugan i lågor och jag flyger upp ur poolen. Mitt ex har tydligen av svartsjuka och missnöje tänt på stugan och försöker bränna oss inne, inklusive sig själv. Han trodde ju att jag låg i badkaret. Jag blir rasande och rädd på samma gång.
-Var är min älskling?
-Han är utom fara, säger en kvinnoröst lugnt bredvid mig. Men elden sprider sig fort, vi måste göra något!
Jag känner en enorm styrka bubbla upp inom mig och jag höjer armar över huvudet. Moln hopar sig och gömmer solen. Vinden börja piskar mitt ansikte. Havet som ligger hundra meter bort reser sig högt upp i luften och stormen för vågorna mot stugorna där vi står. Vattnet forsar omkring mig och räcker mig til midjan. Plötligt ser jag stora fraktfartyg på väg mot stranden – de har dragits med i de enorma vågorna. Även valar och småfisk håller på att bli strandade. En haj simmar förbi. Jag grips lite smått av panik – det här är för svårt, för tungt att hantera! Jag har ännu inte den kraft som krävs! ”Lugn, vi är med dig” Hör jag en röst som säger. Jag ser mig omkring och där tillsammans med mig mitt i allt kaos av vatten, storm och eld står hundratals häxor, shamaner, älvor och andra andeväsen och manar vattnet tillbaka igen. Det var ju förstås de som hjälpt mig släcka elden också, men något oväntat berättar de att det även var dom som satt eld på stugan. – För att en gång för alla befria dig från den som hemsöker dig, sa kvinnan som talat till mig tidigare.
Drömmen svävar bort och ersätts av en bild av två medelålders kvinnor som ligger på en filt vid ett skogsbryn och tittar upp mot den blå himlen. De talar brittisk engelska.
-Vi kanske skulle passa bättre in bland häxorna i USA, du och jag. säger den ena till den andra. Den andra kvinnan hummar medhållande. Från himlen hör jag en röst som säger;
”Systrar - och bröder - det spelar ingen roll var på jorden vi befinner oss. Vi är ändå alltid ett och kan samarbeta som en enighet, oavsett avstånd.” Rösten tillhör kvinnan som var med mig tidigare i drömmen. De äldre kvinnorna där nere på filten verkar inte ha hört rösten, men de ler förnöjt upp mot solen och den blå himlen.
Fru Silverkanna
Skrivuppgift– Ett personporträtt
Mörkret sänkte sig över byn, nu hade hösten kommit på riktigt och det blåste upp till storm. Det rasslade i trädens grenar, vinden rev med sig åtskilliga av de torra löven ned på marken, hetsigt som om den försökte skynda sig att breda om jorden med ett tjockt och skyddande täcke innan vintern skulle komma. Lamporna släcktes i husen, en efter en. Snart låg alla byns hus i mörker. För en sekund blev det helt tyst, stormen stannade upp i ett andetag innan den ökade i styrka, detta skulle bli en lång natt. I tystnaden hördes en katts gälla jamande och en dörr till ett av husen i utkanten av byn öppnades. ”Där är du ju!” hördes en äldre dams stämma. ”Skynda dig och kom in! Har du en råtta med dig? Duktigt, ikväll ska du få något extra gott att äta.” Katten skyndade sig in i huset och lade sitt nyfångade byte vid damens fötter. ”Tack ska du ha!” Damen lade undan den döda råttan och gick sedan ett varv i rummet och tände stearinljus. Ljusen hade alla former och färger, långa, tjocka, värmeljus i ljuslyktor, små adventsljus. ”Så där ja, lite mer stämningsfullt är glödlampor minsann.” Den gamla damen sjönk ned i en fåtölj av lila sammet som stod i ett av rummets hörn och tog upp ett anteckningsblock som låg på ett litet runt bord bredvid. För en stund lät hon blocket vila i knät medan hon beskådade mörkret utanför fönstret. ”Härligt väder ikväll, du får påminna mig om att ta den tjockare jackan sedan när jag ska gå ut” sade hon menande till katten som slagit sig ned på fönsterbrädan. Det såg nästan ut som att den nickade tillbaka till henne som svar. I nästa stund hoppade den ned på armstödet till fåtöljen och lade sig där för att sova. Damen skrattade hjärtligt. ”Du sover då jämt och ständigt ditt gamla kattskrälle.” Hon tog upp anteckningsblocket och tittade sig förvirrat omkring en sekund för att sedan komma ihåg att glasögonen hon letade satt på hennes huvud. Med en bestämd gest tog hon på sig dem och började sedan ögna igenom sidan hon slagit upp. Hon bläddrade lite tills hon hittade det hon sökte och började sedan läsa. Efter en halvtimme vaknade katten och sträckte på sig. ”Ja du har rätt, nu är det dags att göra i ordning maten” Damen sträckte också på sig, tog anteckningsblocket i handen och gick tillsammans med katten in till köket. ”Här ska du få lite fisk min vän” sade damen medan katten strök sig mot hennes ben. Hon stod en stund och såg fundersam ut sedan drog hon fram en stol som hon klev upp på för att nå silverkannan som tronade högst upp på en hylla. ”Man skulle ha varit lite längre.” mumlade hon för sig själv. Med ett vigt skutt hoppade hon ned på golvet med kannan i näven. Ur skafferiet tog hon sedan fram bröd, och smör och ost ur kylskåpet . Efter hon satt en kastrull med vatten på spisen bredde hon några smörgåsar som hon slog in i plast. Katten mumsade på sin fisk. När vattnet kokat upp tog damen fram några burkar med olika sorters teblad. Hon slängde i en nypa från varje burk i det heta vattnet och lade på ett lock på kastrullen. ”Sisådärja, nu ska jag bara göra mig klar att gå ut.” sade hon och gick in till badrummet. Hon tvättade ansiktet, kammade det långa grånande håret och valde ut ett mörkrött läppstift bland sitt smink som hon applicerade på läpparna. Hon poserade litet för sig själv framför spegeln och började sedan skratta så den rynkiga huden under hakan guppade. ”Åja, snyggare har man ju varit, men än är det inte så illa som man hade kunnat vänta sig i min ålder.” sade hon till sig själv. Hon gick vidare till sitt sovrum där hon började rota runt i sina garderober. ”Oj oj, aldrig kan man hitta nåt här, varför ska du stöka ned så mycket ditt kattskrälle?” Det är skönt att ha någon att skylla på som aldrig blir arg, tänkte damen och log. Hon plockade fram en svart virkad sjal ur garderoben som gick fint ihop med den mörkgröna klänningen hon hade på sig. Väl tillbaka i köket smakade hon på téet i kastrullen. ”Perfekt, nu fattas bara sista ingrediensen.” Hon tog fram en skärbräda och en kniv, tog upp råttan som katten kommit hem med, skar av svansen och lade den i silverkannan. Hon hällde téet från kastrullen i kannan som fick stå kvar på diskbänken medan hon packade smörgåsarna och en flaska rött vin i en svart lackväska. Efter att hon gått ett varv i huset och blåst ut alla ljus tog hon väskan i ena handen och silverkannan i den andra. Hon gick sedan ut i hallen och tog på sig ett par högklackade ormskinnsskor, en lång kappa och en hatt. Damen lade handen på dörrhandtaget och såg sig om för att säkerställa att hon inte glömt något. ”Hej då min vän!” sade hon till katten som betraktade henne med gula lysande ögon. ”Vi ses imorgon.” Hon log när hon sträckte sig efter kvasten och öppnade dörren. Den vrålande stormen hälsade henne. Det kommer sannerligen bli en lång natt, tänkte hon när hon stängde dörren bakom sig.
CB
