Eld, storm och vatten
Tisdag 7:e Maj 2013
I natt drömde jag en dröm fylld av kraft. Jag hade i drömmen stämt möte med ett före detta pojkvän som under de två åren vi var tillsammans utsatte mig för psykisk tortyr och som mot slutet även blev till fysisk misshandel innan jag till slut lämnade honom. Nu har det gått sex år och under åren strax efteråt hemsökt han mig både i tanken och genom mail och meddelanden. Han vägrade inse varför vi inte kunde vara tillsammans och skrev mail efter mail om hur han skulle ändra sig, skulle ta livet av sig och så vidare. Jag svarade inte på något av dem – såren var för djupa och jag visste att varken löften eller hot var allvarliga. Inget skulle kunna ”ordnas upp och bli bättre om vi försökte igen” som han uttryckte det.
Detta hände för sex år sedan och efter ett par år hade förflutit kunde jag förlåta och gå vidare, men ändå har ibland vissa saker han brukade säga dykt upp och ekat i mitt huvud och gett mig obehagskänslor de sista åren. Nu de senaste fem månaderna har jag har bott i en stuga på stranden på den indiska västkusten, mer eller mindre isolerad från omvärlden. Här har jag haft underbara dagar med mycket tid att tänka och lyssna till mina tankar och litet stimulans att förtrycka dem med. Därför har dessa ord och meningar dykt upp mer frekvent nu än tidigare.
I drömmen hade mitt ex hyrt en stuga på ett campingområde i närheten av min hemstad. Han ville prata om vad som hänt mellan oss – okej, tänkte jag. Jag kan väl ge honom det om det ger honom ro. Men det blev inte mycket pratade, utan hela kvällen bönade han och bad och grät för att jag skulle ta honom tillbaka. Jag försökte förklara så pedagogiskt som möjligt varför det inte funkat, för att få honom att förstå att det faktiskt var honom det var fel på. Till slut gav jag upp och gick och lade mig. Han försökte sig på närmanden då, men jag lyckades förhindra honom. Morgonen efter hade vi kommit överens om att min nuvarande pojkvän skulle komma dit - vi hade ju trots allt stämt möte som vuxna människor och även om mitt ex aldrig varit bra på att bete sig som en sådan så låtsades han i alla fall förstå att jag gått vidare med mitt liv. Jag och mitt ex skulle försöka oss på att prata igenom saker igen så min pojkvän sätter sig med sin laptop i ett annat rum. Efter ett tag spårar diskussionen ur igen och jag känner att vi behöver ta en paus innan vi kan fortsätta prata. Jag går och fyller upp badkaret med vatten och går sedan ut på altanen som har en stor uppblåsbar pool och dyker ner i den istället. Solen skiner, det är sommar och gräset är grönt. Helt plötsligt exploderar stugan i lågor och jag flyger upp ur poolen. Mitt ex har tydligen av svartsjuka och missnöje tänt på stugan och försöker bränna oss inne, inklusive sig själv. Han trodde ju att jag låg i badkaret. Jag blir rasande och rädd på samma gång.
-Var är min älskling?
-Han är utom fara, säger en kvinnoröst lugnt bredvid mig. Men elden sprider sig fort, vi måste göra något!
Jag känner en enorm styrka bubbla upp inom mig och jag höjer armar över huvudet. Moln hopar sig och gömmer solen. Vinden börja piskar mitt ansikte. Havet som ligger hundra meter bort reser sig högt upp i luften och stormen för vågorna mot stugorna där vi står. Vattnet forsar omkring mig och räcker mig til midjan. Plötligt ser jag stora fraktfartyg på väg mot stranden – de har dragits med i de enorma vågorna. Även valar och småfisk håller på att bli strandade. En haj simmar förbi. Jag grips lite smått av panik – det här är för svårt, för tungt att hantera! Jag har ännu inte den kraft som krävs! ”Lugn, vi är med dig” Hör jag en röst som säger. Jag ser mig omkring och där tillsammans med mig mitt i allt kaos av vatten, storm och eld står hundratals häxor, shamaner, älvor och andra andeväsen och manar vattnet tillbaka igen. Det var ju förstås de som hjälpt mig släcka elden också, men något oväntat berättar de att det även var dom som satt eld på stugan. – För att en gång för alla befria dig från den som hemsöker dig, sa kvinnan som talat till mig tidigare.
Drömmen svävar bort och ersätts av en bild av två medelålders kvinnor som ligger på en filt vid ett skogsbryn och tittar upp mot den blå himlen. De talar brittisk engelska.
-Vi kanske skulle passa bättre in bland häxorna i USA, du och jag. säger den ena till den andra. Den andra kvinnan hummar medhållande. Från himlen hör jag en röst som säger;
”Systrar - och bröder - det spelar ingen roll var på jorden vi befinner oss. Vi är ändå alltid ett och kan samarbeta som en enighet, oavsett avstånd.” Rösten tillhör kvinnan som var med mig tidigare i drömmen. De äldre kvinnorna där nere på filten verkar inte ha hört rösten, men de ler förnöjt upp mot solen och den blå himlen.
