MateriaMedica

- En analys av texter från tre tidsepoker.

Cecilia Berglund, december 2010

Jag har för temaarbetet i litteratur valt att arbeta med temat ”Meningen med livet”. Fokus ligger på frågeställningarna ”Är människans livsmål en gång för alla givna?” och ”Varierar de med tiden eller är det så att varje individ måste finna sin egen mening med livet?” Temat stäcker sig över tre epoker – Upplysningen, Romantiken och Realismen. Upplysningen, som var allmänt förnuftsinriktad med en sammanhängande rationalistisk världsbild, kännetecknas av vetenskapens framsteg, tron på människan, humanism och jämlikhet. Romantiken kom som motreaktion på upplysningens materialism, realistiska ideal och mekaniska världsbild. Själen och konsten stod i fokus och sagolika miljöer, barnets oskuld, drömmarnas värld och galenskapen var viktiga teman inom kulturen. Realismen återknöt och byggde vidare på upplysningstidens förnuftstro, rationalism och empirism. Det fanns en motvilja mot romantikens verklighetsflykt och man ville istället lyfta fram vardagsliv och vanliga människor i ljuset och strävade efter att beskriva verkligheten på ett klart och enkelt sätt.

De texter jag har läst är ”Epistel 2” av Carl Michael Bellman, ”Lorelei” av Heinrich Heine och ”Uppvaknandet” av Carl Jonas Love Almquist. Bellman växte upp i Stockholm under senare delen av 1700-talet. Han fick tidigt stor uppskattning för sitt sätt att framföra egna visor, man ansåg att hans verser alltid var nya och oväntade samtidigt som de kunde vara både vackra, häpnande eller humoristiska. Bellmans diktade värld innehåller många kontraster: ensamhet, lycklig kärlek, förtvivlan, övermod, häftig livskänsla och stark dödsångest. Heine var den man som gav tysk poesi ett världsrykte. Genom att vara kritisk mot romantiken förde han in något nytt i romantisk poesi: ironi mot känslosamheten. I flera av sina dikter bygger han upp en vacker och vemodig stämning, som han sedan helt överraskande slår sönder genom ett ironiskt eller cyniskt inpass. Heine var även journalist, med demokratiska och socialistiska idéer, vilket gjorde honom ovälkommen i konservativa kretsar. Almquist anses som en av den svenska litteraturens mest mångsidiga personligheter. Han var poet, romanförfattare, tonsättare, skolreformator och – giftmördare. I själ och hjärta var han romantiker. Almquist ville skriva om allmogens liv och leverne och reste runt i stora delar av landet. Han hävdade att den enda genomsvenska egenskap som finns är fattigdomen, och resultatet blev essän ”Svenska fattigdomens betydelse”. Han skildrade vanligt folks vardag och förhoppningar och berättelserna rymmer både realism och romantik. Trots sin fattigdom är personerna ibland så ädla att de blir overkliga.

Bellmans ”Epistel 2” berättar om bekymmerslöst festande i en kroglokal med en spelman, musik, dryck och dans och förmedlar tydligt en känsla av glädje och lust. I texten framgår att spelmannen har en ovärderlig position eftersom det är tack vare honom man kan dansa och glädjas tillsammans. Trots att han inte själv kan vara med i dansen är han åtrådd av flickorna då han binder deras hjärtan till sig med sin musik. Detta är något som varit likadant i alla tider och förmodligen inte kommer ändras. Krogscenen med dansen, musikens makt och inställningen till livet som något som bara ska njutas så mycket som möjligt går att finna än idag, framför allt bland unga människor. Miljö och utförande har förändrats något i dagens samhälle men dansen och musiken som det essentiella lever kvar i allra högsta grad. Man kan finna denna livsinställning på t.ex. krogar och dansställen överallt i världen, speciellt i större städer där många går ut och dansar hela nätter igenom. ”Sancte Fredman”, den karaktär i texten som berättar om spelmannens påverkan och möjligheter hos de dansande, säger: ”Jag älskar de sköna, men vinet ändå mer”. Denna inställning finns även nu, men samtidigt anser många att det är dansen och musiken som ger den berusning de är ute efter och inte alkoholhaltiga drycker. Musiken förmedlar känslor och kan upplevas väldigt intensivt vilket ger den en makt att påverka folks känslor och göra dem glada och upprymda. I texten anses musiken vara viktig både för öra, syn och smak – den påverkar alla sinnen på ett starkt sätt. Vinet kan dock ses som ett verktyg för att förstärka musikens effekt. Utifrån aspekten att många anser lycka vara en av de största meningarna med livet kan detta ses som de viktigaste glädjeämnena för att uppnå ett lyckligt liv. Texten antyder att människan har ett behov av att följa sina lustar och blir lyckligare av det, något som kan spåras tillbaka ända till antiken och upprepas i historien.

I Heines dikt ”Lorelei” kan man läsa om hur en gammal skeppare blir blint förälskad i en jungfru på en klippa, vilket leder till att han blir oaktsam och förmodligen styr båten på grund. Detta speglar tydligt kärlekens baksidor. De första verserna talar om mannens ensamhet och olycklighet och längtan efter något vilket är typiskt romantiskt. Han längtar efter något men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det sätt förälskelsen beskrivs är även den en del av det typiskt romantiska idealet. Skepparen får syn på den sköna jungfrun, iklädd gyllene smycken kammar hon sitt hår med en guldkam – ting som i helhet kan få henne att verka ännu vackrare. Med en känsla av att ha hittat det man sökt kan man bli förblindad och oaktsam. I stunden kan det kännas som att den kärlek man känner är det absolut viktigaste i livet, då man gått och väntat på något så länge spelar ingenting annat någon roll och man blir förblindad av sina egna känslor som tar över förnuftet.

Almquists ”Uppvaknandet” skildrar våren och just ett Uppvaknande, ur ett barns perspektiv. Barnet, som innan legat sjuk hemma, vaknar i en skog han känner igen. Samma skog som han varje dag brukar går till för att hämta hem vatten ur en källa. Pojken märker att han känner sig frisk. Allt är som vanligt i skogen, men samtidigt inte. Allt är oändligt mycket vackrare och fridfullare än förr. Gräset är högre och friskare, löven doftar ljuvligt, ljudet från källan hörs klarare än förr och solskenet är starkare. Barnet hör två röster sjunga, en ton som hela trakten – och han själv- snart stämt in i. Allt är mycket himmelskt, och det är just hit barnet kommit. En röst kallar på honom, någon som säger sig vara barnets fader, och han förstår då att han hade dött. Almquists bild av döden och himlen verkar vara färgat av en kristen livssyn, med Fadern och änglar som sjunger, men samtidigt kan jag se hur många delar av berättelsen även passar in i annan tro, det himmelska som uppfattningen att komma till ett bättre ställe, och änglasången som den allsmäktiga kraften som finns i allt. Döden har alltid varit en central del av människans funderingar och sökande efter svar på meningen med livet, och har därför tillägnats mycket tanke vilket satt spår i form av utförliga beskrivningar om livet efter döden, himlen eller motsvarande. Det faktum att Gud antar en fadersgestalt ser jag som en önskan om trygghet, en önskan om att det faktiskt är efter döden som man finner svaren på livets frågor.

Det alla texter verkar ha gemensamt är just att uppnå lyckan, eller vägen mot den - vilket för vissa kan vara genom glädje och njutning, för andra genom trygghet och kärlek. I ”Epistel 2” kan man, utifrån aspekten att många anser lycka vara en av de största meningarna med livet, se nöjen och lust som de viktigaste glädjeämnena för att uppnå ett lyckligt liv. ”Lorelei” knyter an till den klassiska sanningen att man söker kärleken i sitt liv, att detta skulle vara meningen med livet, men att det kan få ödesdigra konsekvenser om man inte ser upp. Som om det är meningen att man ska söka något, men att man inte ska längta för mycket. Detta anser jag i båda fallen skulle kunna tolkas som att meningen med livet är upp till var och en då inte alla finner den totala lyckan i musiken, dansen och kärleken, utan kanske föredrar andra aspekter av livet vilket stärks av ”Uppvaknandet” där lyckan handlar mer om att finna trygghet, en önskan om att det faktiskt är efter döden som man får svaren på livets frågor. Tron, eller kanske man ska säga förhoppningarna, om detta går att spåra långt tillbaka och verkar inte variera särskilt mycket utan har genom alla tider gestaltats på ungefär samma sätt då människor i alla tider ställt sig samma frågor utan att hitta en sanning som går att applicera universellt. Att var och en själv ska söka och finna de svar som verkar rimliga, som man kan tro på, för att uppnå lyckan har varit – och är fortfarande - en stor del av människans existens och verkar även förbli så för all framtid. I alla fall för de levande.