MateriaMedica

Denna text är skriven som ett brev till en person som betyder väldigt mycket för mig. Texten innehåller stora delar av min livshistoria och likaså mina försök att förklara vissa schamanska begrepp och hur jag tänker kring dem.

Räven har alltid varit en framträdande karaktär i mitt liv sedan jag var liten, eller i alla fall från 8-9 års ålder. Då hittade jag och min jämnåriga vän Bensy en räv under en lada som legat död i några år och som mest troligt haft skabb och frusit ihjäl då den tappat pälsen. Den låg hopkurad som om den sov och var mumifierad och torr, helt utan päls men med all hud kvar. Vi hittade en liten glänta i närheten som var omringad av höga täta granar. På marken låg stora rundade stenar täckta av tjock mörkgrön mossa. Vi lade räven på den största och finaste stenen i centrum av gläntan och under året som gick och ett par år efter det så tog vi reda på alla skelettdelar vi hittade när vi var ute och äventyrade. Ingen av oss har på något sätt en religiös familj eller familjemedlem, men på något sätt skapade vi, med hjälp av vår barnsliga intelligens och bristfälliga kunskap om livet - och döden - en egen tro kring alla djuren vi tog med oss till gläntan. Vi höll tal för dem och önskade att de skulle ha det bra i nästa värld och livet efter detta. Gläntan blev en stor djurkyrkogård med högtidliga begravningstal, men istället för gravar låg skeletten på stenarna som en konstutställning på mjuka mossiga piedestaler.

När ungefär 1½ år gått sedan vi tog dit den första Räven, hade vi hittat två räv-kranium till som fick trona på samma sten som Räven. Vi hade även hittat två katt-kranium. Egentligen hade vi hittat en hel katt - bara skelettet då förstås - men behöll endast huvudet eftersom kattkroppen legat i ett dike med högt gräs i ett år och vi inte orkade försöka rota fram fler benbitar bland högt gräs och gammal päls. I gläntan låg också ett par småfåglar vi hade försökt rädda som dött; en ladusvala med bruten vinge som min pappa spjälat för att den skulle läka, vilket den sorgligt nog inte gjorde. Vi tog tillvara på en dödfödd kalvs huvud som en björn hade krossat mellan sina käkar och kalasat på i skogen, ett kranium från en hare, flera mus– och rått- skelett, ormskinn, hönshuvuden, horn och skelettbitar från tjurar och många mindre djur. Det föll sig naturligt att rävkroppen som vi tagit dit först – och gett hedersplatsen - blev den viktigaste anden i gläntan. Den fick en slags ledarroll, nästan som en gud. Alla idéer och tankar vi hade dök upp av sig själva. Jag och Bensy behövde inte diskutera vad som var vad eller hur vi skulle gå tillväga när något skulle göras, som om vi omedvetet agerade utifrån en instinktiv känsla om vad som var rätt. Vi gav Räven ett namn, pratade till den och åkallade dess ande för beskydd och tur, det blev en vana oavsett om vi var där i gläntan i varandras sällskap eller om vi var själva. Vi namngav också en del av de andra djuren och brukade sitta där i gläntan och minnas stunderna när vi hittat vart och ett av dem. När det var vackert väder kunde vi vara där i flera timmar och sopa undan löv eller plocka barr och skräp från mossan. Vi funderade över hur djuren haft det medan de fortfarande var vid liv och hittade på historier om dem som utvecklades allt eftersom.

Allt eftersom vi blev äldre fångades vår uppmärksamhet av andra intressen och gläntan glömdes bort mer och mer. Några månader innan vi helt slutade gå dit påbörjade vi det omständiga projektet att plocka isär och rengöra alla benbitar från Räven. Efter ett par års väder och vind hade ett tunt lager mossa och alger fått fäste på skelett och hud och Räven började anta samma färg som mossan under sig. Jag hade en vision om att vi skulle kunna bygga ihop Räven efter vi hade avlägsnat de ruttna hudresterna - som ett museiskelett - och ha det inomhus. Vi hann nog bara halvvägs med rengöringen innan vi tröttnade och glömde även det.  Förutom Räven som vi flyttade och plockade isär så ligger nog det mesta av djuren kvar där vi lämnade dem. Jag tog tillvara på kranium från en räv och en katt och hade dem i en bokhylla i mitt rum under mina tidiga tonår. Skelett från djur har alltid fascinerat och intresserat mig av någon anledning. Jag samlade tänder från både rävar och sälar, och gjorde halsband av dem under några år när min pappa fått för sig att han skulle lära sig garva skinn. Vi hjälptes åt att låna böcker på biblioteket och läsa om hur man skulle gå till väga, på gammaldags vis. Min pappa började samla och spara hudar från djur han jagat själv och fick även många hudar till skänks av av andra som jagade. De första hudarna var från Sälen. Sälens skinn är tjockt och tungt och behöver mycket bearbetning och skrapning innan det blivit tillräckligt mjukt. Med olika hemmagjorda träskaftade stålskrapor provade vi oss fram och hittade snart rätt teknik. Allt blev ett enda stort experiment; vi färgade några hudar rödbruna på gammalt traditionellt vis med albark, medan några skinn som garvats med pälsen kvar färgades med lila permanent hårfärg, vilket gav en vacker blåaktig ton till den silverglänsande pälsen. Min far har numera ett tjugotal färdiggarvade rävpälsar och en salig blanding av hudar från både små och stora djur hängande på övervåningen sedan åtminstone fem år tillbaka. Hare, Bisam, Iller och Bäver bland annat. Den första räven vi tog hand om hittade vi lustigt nog en vinterkväll när jag varit hos Bensy och min pappa kom för att hämta mig – den stackaren hade blivit påkörd och låg stelfrusen i snön - så vi stannade, stuvade ner den i bagageluckan och tog hem den. Den räven blev senare,kanske, omvandlad till en mössa eller ett par vantar, men kanske hänger den också kvar bland de andra rävpälsarna.

Jag hade en dröm, november 2010. Jag drömde att jag var tillbaka i England, men istället för den risiga tvåvånings-hyresrätten hade lägenheten i drömmen antagit formen av ett enda rektangulärt källarrum med heltäckningsmatta på golvet. Killen jag bodde med (tillägnad texten ”Du är inte vatten värd”) satt i en soffa i ett av hörnen och såg på tv, tror jag. På golvet framför tv: n stod en balja fylld till brädden med gammalt grumligt diskvatten som runnit över och ner på golvet. I hörnen på motsatt sida av rummet stod en spis och en köksbänk i det ena, och en toalett och dusch i det andra, utan vare sig väggar eller draperi. Samma äckliga mörkblå heltäckningsmatta täckte golvet även i det hörnet. Mattan var genomblöt och hade ett slarvigt utskuret hål där golvbrunnen låg. Väggarna var täckta av träpanel och i hörnet där tv: n stod fanns två smala fönster i huvudhöjd. Framför dem hängde bambupersienner som var svarta av mögel och rutorna var så suddiga och grå av smuts att man knappt kunde se genom dem. Träpanelen var också täckt av svarta och grå fläckar och lukten av solvarmt mögel, damm och smuts var kvävande. Bakom mig fanns en dörr som ledde till ett litet rum som verkade vara en bastu, även den med mögelklädd träpanel. När jag öppnade dörren flög en morrande ponnyhund mot mig och högg mot min hals. Den var helt vild och tuggade fradga. Jag försökte panikslagen stöta den ifrån mig men den hade klöst tag i mina armar och var bara centimeter från mitt ansikte. Det enda jag såg av varelsen, som inte var mycket större än en tax, var käftarna och de spetsiga vassa tänderna som såg enorma ut på så nära håll. Medan jag drömde kändes det fullkomligt normalt att tänka att det var en ponnyhund som attackerat mig, som om det varit vilket annat vanligt djur som helst.

Jag kunde inte släppa drömmen, den fortsatte dyka upp i mitt huvud gång på gång under dagen när jag hade vaknat och det tog ett bra tag innan jag förstod varför. På grund av – eller nu i efterhand, tack vare – det jobbiga innehållet i drömmen, bortsett från ponnyhunden, kunde jag inte sluta tänka på den innan jag tänkt färdigt. Jag funderade fram och tillbaka om det hade att göra med killen, lukten och/eller känslan i rummet. Jag måste säga att min hjärna hade byggt ihop en nästan perfekt sammanfattning av hur det egentligen var där, om man skulle lägga ihop husets skick med hur jag mådde och kände, och allt som hänt där sedan jag kom dit.

En tung, massiv känsla av vettlös ångest, skam och rädsla som med sammanbiten tystnad omsorgsfullt murats in i de spruckna väggarna för att inte kunna skavas av och singla nedåt lika lätt som den flagnande målarfärgen. En skrämmande hotfull överton av stagnerad ilska hänger från taket, trögflytande som urholkad korpsvart tomhet. Solk, smuts, armod och illvilja har lagt sig som ett kletigt, klibbigt skikt över allting och kommer aldrig kunna tvättas bort.

Det kändes dock inte som att det var gamla minnen som spökade, eftersom jag inte längre behöver bearbeta varken den dåliga relationen eller den dåliga situationen jag varit i. Efter en snabb genomgång av mina känslor fortsatte jag min analys. Ponnyhunden hade inte varit något konstigt djur i drömmen, eller i alla fall så hade jag inte reagerat som om den vore det. Jag började fundera: ”Vad var den där ponnyhunden egentligen för något?” Jag försökte gå igenom de minnesfack i min hjärna som hade med orden ponny och hund att göra. Jag mindes att ponnyhunden i drömmen hade rabies och tuggade fradga, vilket är något som jag i minnet närmast associerar med hund, varg och räv, i samma fack som skabb då det också drabbar rävar. Samtidigt som jag tänkte det så hann jag associera ponny <-> liten häst, och sedan liten <-> dvärg, och en dvärghundsras är en småväxt version av en hundras. En dvärghund blir då; ett litet hunddjur. När jag sedan lade ihop det till; ett litet hunddjur med rabies, så föll alla bitar äntligen på plats och allt hängde samman. Dels knöt det ihop med mina tidigare möten med Räv jag har berättat om ovan, till exempel att jag associerar rabies och skabb med varandra. När jag äntligen kom på att ett litet hunddjur med rabies så klart är Räven, slog det mig även samtidigt att jag kommit fram till just den här insikten en gång förut, och det var i samma miljö som drömmen utspelade sig, vilket innebär att situationen i drömmen hade mer samband än jag trodde. Åren innan jag bodde där hade jag ägnat nästan all min tid åt att läsa och lära mig så mycket som möjligt om lite av varje, och jag hade så smått börjat förstå litegrann av helheten.

Det började med medicinalväxter när jag var 10-11 år, sedan fortsatte det med allting paranormalt; olika religioner, häxkonst, healing, spåkonst, utomkroppsliga upplevelser och så vidare. Jag sökte liksom många andra unga vilsna människor något att identifiera mig med - något att tro på, att känna tillit till - när allt annat var totalt kaos, inklusive jag själv. Efter många långa omvägar kom jag in på shamanismen. Det finns aldrig genvägar, men ju mer man lär sig desto mer förstår man – sidospåren kan ofta leda till att man så småningom upptäcker en stig som är bredare och rakare än den man följt förut. I många år sökte jag, ville hitta något att tro på, men upptäckte att det inte gick eftersom jag inte hade tillräckligt med kunskap, jag ville kunna förklara för mig själv hur jag kan tro att saker kan vara på ett visst sätt. Mitt sökande efter struktur för att lugna mitt sinne gav mig inte de svar jag hade hoppats på, men medan jag sökte, läste och lärde fick jag ändå tillräcklig ordning på mina tankar för att hitta viss balans och börja nysta i ändarna av mina dem, vilket var nog för att allt skulle börja redas ut och falla på plats allt eftersom. Mina personliga funderingar och tankeknutar, att få ordning på känslor och mående, skedde nästan av sig själv och en stor del av det blev mycket lättare att reda ut när jag flyttade tillbaka hem igen. Mina existentiella funderingar, sökandet efter något mer, kom av sig helt och hållet innan och efter flytten hem i början av 2008 som blev ett (självvalt) kaosartat år. I lättnad över att ha kommit ifrån en 1½ år lång mardröm var jag så otroligt glad att jag glömde – eller helt enkelt valde att inte tänka på - många saker. Det året var jag för upptagen med att leva och utforska friheten som jag gått miste om, att äntligen få vara bara själv och kunna göra vad jag ville. Allt annat blev obetydligt, jag hade fortfarande en del olösta knutar som jag kanske egentligen skulle tänkt igenom men inget var allvarligt. Visst mådde jag fortfarande dåligt då och då, men i allt det nya spännande och glada kändes det ibland skönt att återse de dåliga stunderna. En välbekant situation där jag visste att jag kunde hantera känslorna efter år av träning.

Det har tagit ytterligare några år och många spekulationer, diskussioner och läsande men nu vet jag hur jag kan förklara för mig själv vad jag tror. Jag har också upptäckt att sökandet i sig - resan - ger så mycket mer än vad ett, eller flera, definitiva svar någonsin kan göra. Jag söker inte ett mål, en slutgiltig sanning utan jag söker för att jag vill ta reda på vad jag kan hitta längs vägen och vad jag sen kan göra av allt jag hittar. Jag har fortfarande inte helt förstått hur jag kunde glömma så totalt vad jag redan kommit fram till en gång. För något år sedan kom jag faktiskt ihåg att det var någonting jag hade glömt, som hade med kraftdjur att göra. Jag tänkte till och med på Räven den gången, men det kändes inte rätt. Förmodligen för att jag inte var på rätt ställe i livet.

Ett kraftdjur skulle kunna beskrivas som en manifestation eller en gestaltning av den specifika energi som arten förmedlar. T.ex. Räven som kraftdjur är inte en räv, den ÄR Räven. Räven är inte en varelse, utan den del av energin i kosmos, alltet, som kan gestaltas med Rävens egenskaper. Om två personer har samma kraftdjur så kommunicerar de med samma energier.

Räven anses vara en länk mellan de tre världarna man kan resa till i transtillstånd (mellan - under - och övervärlden) och är relativt ofta det första kraftdjur man stöter på längs vägen, för att fungera som guide under kommande resor mellan världarna. Räven står för listighet och intelligens, kreativitet, sexualitet, feminin styrka, mildhet, envishet, god iakttagelseförmåga och förmåga att iaktta osedd, kamouflage och smidighet. Kort och gott; en person som är bra på att analysera och observera, lägger märke till detaljer, tänker mycket, känner mycket och kan använda huvudet. I hela mitt liv har just de här egenskaperna varit mina främsta styrkor, när de fungerar som de ska mår jag bra, och tvärtom också när jag mår som bäst så blir dessa egenskaper starkare. Jag har märkt att du förstärker dem hos mig, och jag tror jag fungerar på samma sätt för dig. Det "Räviga" är de egenskaper och energier som jag mår bra av, när de hanteras rätt och kan flöda fritt.

Det kändes väldigt typiskt Räv att ta till med sådana sluga, smådjävliga metoder för att jag skulle öppna ögonen. Samtidigt var det väldigt typiskt mig att inte se det som är precis framför mig så det känns som att jag hade sluppit förskräckelsen om jag varit mer uppmärksam. Nu i efterhand så är hela grejen väldigt komisk, att det behövde dras så långt till sin spets! Min hjärna behövde en nöt att knäcka för att jag skulle tänka tillräckligt länge på vad drömmen egentligen handlade om, men att behöva ta till en ordlek och försöka döda mig innan jag kommer på det!

Det är nog så som det brukar sägas; ett kraftdjur kommer inte till en förrän man är redo för det. Första gången var jag kanske redo, men jag behövde få leva och slippa tänka. Nu har jag levt och lärt mig ännu mer, nu är jag redo att både leva och lära.